Försommaren 1909 bestämde sig några ungdomar i Dalboda för att starta en idrottsförening. Bland dessa var bröderna Gösta och Bror Hjorth samt A Pettersson. Alla tre kom att tillhöra den första styrelsen med Gösta Hjorth som ordförande. Föreningens namn blev naturligt nog Dalboda IF. En idrottsplats anordnades i Svedja några kilometer norr om Läby och verksamheten kom igång. Senare skulle Svedja IF ha sin fotbollsplan på denna plats.
Föreningens första egentliga framträdande skedde vid en triangelturnering i fotboll med Månkarbo och Ullfors, som då också var nystartade. Som kuriositet kan nämnas att en av gästande Ullfors spelare gick den två och en halv mil långa till och från Dalboda, då han inte hade någon cykel.
Under föreningens första år hölls årligen återkommande tävlingar i allmän idrott med deltagande av upplandseliten. Till den räknas för övrigt föreningens egna, bröderna Hjorth, i hopp och kast. Bror Hjorth representerade Sverige i en studentlandskamp i Frankrike och kastade då spjut. I höjdhopp nådde han 1.72 som bäst.
Under första världskriget förde föreningen en tynande tillvaro för att åter blomstra upp igen i början av 1920-talet och då även med cykel och skidor på programmet.
Den 15 april 1923 rekonstruerades föreningen med Bror Hjorth som ordförande, Joel Svärd sekreterare, Alex Andersson kassaförvaltare, Verner Jonsson vice ordförande och Karl Eriksson som materialförvaltare.
Ny fotbollsplan anskaffades där 15 matcher spelades under året. Bland motståndarna märktes Vendels IF, Månkarbo, Harbo, Åkerby, Alunda, Storvreta, Skyttorp och Viksta. Året därpå spelades 19 matcher.
Fler klubbtävlingar med tio-, fem- och fyrkamp och tävlingar för inbjudna idrottsmän hölls i allmän idrott och då ofta i samband med festarrangemang. Som framgår var aktiviteten livlig i den pånyttfödda föreningen.
Trots byte på de flesta platserna i styrelsen nästan varje år fortsatte idrottsverksamheten att öka. Cykel- och skidåkning kom från 1926 med på allvar. Tillsammans med fotbollen skulle de visa sig bli de dominerande grenarna i klubben under lång tid framöver. Åren 1929-30 flyttade föreningen åter, nu till en plan i Gryttby. I samband därmed ansökte man om att få byta namn till Sport. Förbundets svar blev Rex. Ett förslag som antogs vid årsmötet söndagen den 5 januari 1930, kanske med tanke på klubbens geografiska läge i en historisk bygd och då Rex dessutom betyder kung. I mars samma år bestämdes att föreingströjorna skulle vara blå med vitt band om livet. Tjugo år senare beslutade årsmötet att kalla klubben Vendels IF. Beslutet krävde två årsmötens gillande, vilket inte blev fallet.
Cykel var nu den gren som rönte de största intresset och den 10 juni 1929 tävlades på sträckan Vendel-Leufsta bruk-Vendel, 95 km. Edvin Eriksson Dalboda IF blev trea på tiden 3.25.23.9 efter två Dalbyåkare. Klubben hade många goda åkare, ”hornryckare”, som t ex Gösta Björklund och Sven Höglund. Båda lämnade Rex och Gösta Björklund gick till Fyrishov där han snart kom att tillhöra den svenska eliten. Bland hans resultat kan nämnas att han blev svensk mästare 1932 på 100 km på tiden 2.45.43.9 (inoff. svenskt rekord). Innan Sven Höglund lämnade Rex för Hammarby blev han 1930 distriktsmästare på 50 km för juniorer. Redan första året i Hammarby blev han uttagen till Sveriges Olympiska trupp till Los Angeles 1932. Där kom han på åttonde plats på 100 km med tiden 2.31.29.4. Det stora cykelintresset inom klubben höll i sig till 30-talets mitt och Rex var under sin glansperiod i cykel landsortens bästa klubb. Fotbollen fick ett start uppsving under senare delen av 30-talet med en serieseger i Nordupplansseriet klass 1 som resultat 1941-42. Säsongen efter blev laget nedflyttat från Upplandsserien. Till råga på allt blev klubben uppsagd från sin idrottsplats i Gryttby och fick spela fotboll på hyrda åkrar, bl a hos Bohlins i Husby. Detta medförde att fotbollen och övrig idrott blev mycket lidande och i det närmaste upphörde. Även ekonomin var nu hårt prövad. En idrottsplatskommitté med fjärdingsman Strid i spetsen kunde vid årsmötet 1944 framlägga resultat av förda förhandlingar med lantbrukare Gunnar Hübinette. Denne var villig att till ett för klubben mycket gott pris, 2500 kronor sälja ett markområde 200 meter långt och 150 meter brett vid Ljunggrenska vreten, nuvarande Ottarsborg. Mötet godkände förslaget att köpa området och beslutade att fortast möjligt kalla till nytt möte för att bilda en ekonomisk förening med uppgift att köpa marken och bygga en idrottsplats.
Under tiden skaffades en reservplan i Husby och Rex kunde åter delta i seriespel hösten 1944. Upplandsserien klass 2 norra vanns säsongen 1944-45, tio poäng före Svedja IF. Serierna spelades höst och vår.
Ottarsborg togs i bruk 1948 och då började fotbollens riktigt stora uppsving, det som kom att göra IK Rex till en av de främsta fotbollsklubbarna i distriktet. Bland framgångarna märks serieseger i Nordupplandsserien klass 1 1953, Upplandsserien 1954 och Elitserien 1956. Av distriktets alla lag var det endast Vesta i div. tre, som spelade högre upp i seriesystemet. Publiksiffrorna låg under den här perioden kring 400 personer och när Örbyhus kom på derbybesök gick man man ur huse och omkring 600 entusiaster kunde då besöka Ottarsborg. En stor del av dessa framgångar kan tillskrivas Eric Dahlin, som under åren 1948-68 var lagledare och drivande kraft i A-laget.
Klubben har också fostrat och representerats av många duktiga spelare genom åren. Bland de mera namnkunniga från ovan nämnda epok märks Thure Gustafsson, Erik Bohlin, Bengt ”slaktarn” Eriksson, Stig Hammarling, Sune Karlsson, Lennart, Stig och Bertil Ohlström samt Tom Thuresson.
Tom Thuresson gick till Hammarby 1961 och direkt in i allsvenskt spel, som ledde till landslagsdebut mot Norge 1962. Efter två års professionellt spel i belgiska FC Brügge återvände han till Hammarby 1970.
Klubbens kanske största framgång nåddes 1961, då Rex mot alla odds besegrade Sirius med 2.0 i Upplands DM-final på Studenternas inför 1298 åskådare. Tyvärr åkte laget ur fyran samma år. Efter serieseger 1963 spelades ett start lag ihop under åren fram till 1970. Laget blev då trea i Upplandsfyran, vilket är en av de största serieframgångarna hittills.
IK Rex första damlag deltog i seriespel 1971. I slutet av 70-talet var Anita Öhgren, numera Ohlström, damlagets lysande stjärna och provade på allsvenskt spel i Bälinge IF 1979.
Efter några djupdykningar till sexan var A-laget med och kämpade i toppen på femman från 1985 och kunde så äntligen ta sig upp i fyran 1990, för att året därpå nå en meriterande fjärde plats i den så kallade Gotlandsfyran. Kenneth Järlund blev under 1988-89 ”Sveriges bästa målvakt” två år i rad i Bollkanonen i kamp med bl a Tomas Ravelli, som senare blev bronsmedaljör i fotbolls-VM i USA 1994.
Fotbollsåret 1994 i IK Rex går till historien som ett av klubbens dystraste. A-laget degraderas för andra året i rad och är åter i sexan. B-laget kommer sist i in serie. Flickor -80 tvingas lägga ner sitt lag. Damernas A-lag blir sexa i fyran. Som en följd av allt detta startas ett projekt, ”Projekt 2000”, en långsiktig arbestplan med många delmål, för att höja standarden på samtliga lag och ledare.
Fri eller allmän idrott blev aldrig någon stor gren inom klubben. Dock tävlade goda löpare under 40-talets mitt med framgång på distriktsnivå. På 50-talets senare del vann Ingegerd Eriksson, numera Pettersson, ett antal DM-mästerskap. Hon är därmed troligtvis klubbens första kvinnliga distriktsmästare och den enda rexare som har ställt upp i en SM-final på Stockholms station, klubbens maratonlöpare borträknade. Under samma period tävlade hon även flitigt i skidåkning. Ingegerd representerade dessutom Upplands friidrottsförbund i gång i landskapsmatcher.
Orientering förekom på 40-talet men har aldrig slagit igenom i klubben. Då fanns även en aktiv bandysektion. Bordtennis och tennis drivs inte heller aktivit i klubben numera. Under 1956-57 bygde Rex en ishockeyrink vid Husby. Den blev mycket välbesökt och klubben deltog i seriespel fram till 1965. På grund av ekonomiska svårigheter lades ishockeyn då ner och senare även isbanan.
Från slutet av 30-talet har Rex haft många goda skidåkare, en junior-DM mästare 1946, början av 50-talet togs det brons på DM 30 km och en andra plats i lag.
Skidintresset blommade åter upp i början av 60-talet. Tack vare några idoga medlemmars hårda arbete och brinnande intresse, med Sven Ljunggren i spetsen, kunde elljusbanan invigas 1964. Den utökades några år senare och är nu 2.5 km.